För att skapa bättre förutsättningar för tillgängliggörande av kultur har KLYS länge drivit frågan om en starkare ställning för kulturskapare som avtalsslutande part. För att alla ska kunna få en enkel, laglig tillgång till musik, film, litteratur och bildkonst krävs en balanserad avtalsmarknad. Tyvärr lever utredningen inte upp till utredningsdirektiven på denna punkt.

- Våra konstnärsgrupper riskerar, med utredningsförslaget, att inte kunna teckna avtal som leder till  rimliga villkor. Motpartens möjligheter att avtala bort de få nya skyddsregler som föreslås, stärker inte kulturskaparna, konstaterar Anna Söderbäck, operasångerska och ordförande i KLYS.

Det finns dock förslag i utredningen som är positiva och som går i rätt riktning. T.ex. förslaget om en generell avtalslicensbestämmelse där tillgängliggörandet av kultur främjas och därmed förhindrar onödiga inlåsningseffekter av kultur, samtidigt som upphovsmännens inflytande ökar över hur deras verk används.

- Det är glädjande att avtalslicensmodellen ska byggas ut, men för att det ska fungera på ett bra sätt måste den enskilde kulturskaparen ha möjlighet att träffa väl avvägda avtal redan från början. Annars riskerar man att avtalslicenserna inte får den effekt som utredaren önskar, säger Susin Lindblom, en av KLYS experter i utredningen. Ge kulturskaparna lagstiftningsstöd att förhandla fram rimliga och tydliga avtal. På så sätt främjas vår gemensamma digitala framtid på bästa sätt.

Ett stort bakslag i utredningen är den nya arbetsgivarregel som föreslås. Regeln synes ge arbetsgivarna ensamrätt till upphovsmannens arbetsresultat utan någon begränsning i tid. En sådan ensamrätt är mycket mer långtgående än vad som kan anses utgöra gällande rätt idag. Om utredningens förslag till arbetsgivarregel införs förstärks den obalans som redan råder på upphovsrättsmarknaden, vilket går stick i stäv med utredningens syfte.

Lär pressmeddelande som PDF: KLYS pressmeddelande Upphovsrätt 100901

Foto: Louise Florin, Gotlands kommun

Sommaren är över, det är valrörelse och Kulturskaparna rullar vidare. Nätverket fyller snart sex månader och kan se tillbaka på en aktiv period, fylld av möten med kulturskapare, politiker, bransch, journalister och andra som intresserar sig för upphovsrätten och internet. Kulturskaparna har också varit delarrangör i Entreprenörsjakten, där unga entreprenörer fick ta fram idéer och uppslag för nya legala tjänster på internet, deltagit i en rad seminarier och aktiviteter under Almedalsveckan, där vi också arrangerade ett välbesökt och uppskattat open space.

I höst fortsätter nätverket att träffa de politiska ungdomsförbunden och politiker på såväl nationell som EU-nivå. Arbetsgrupperna jobbar vidare, bland annat med licensieringsfrågor. Vi besöker en rad seminarier, med start i måndags med EU-parlamentariker Cecilia Wikströms ”Böcker, film och musik i en digital värld – vem betalar notan?”, som följs av bland annat Nordiskt Kulturforum, SAA och CISAC. Dessutom deltar vi i Bokmässan i Göteborg i slutet av september. Och mycket mer, förstås!

"What is a creator?"

Vad vet du om upphovsrätt? I en serie kortfilmer förklarar den europeiska upphovsrättsorganisationen CISAC på ett lättillgängligt sätt olika element i upphovsrätten. Filmerna finns på fyra språk, engelska, tyska, franska och spanska, och några av dem finner du i engelskspråkig version nedan. Övriga filmer och språkversioner kan du se på CISAC-TV på Dailymotion.

What is a creator?
Uploaded by CISACTV. – Arts and animation videos.

What is a creative Work?
Uploaded by CISACTV. – Discover more animation and arts videos.

What is an Authors society?
Uploaded by CISACTV. – Watch original web videos.

Alfons Karabuda - Fotograf: Erhan Gûner, Scanpix

Efter att ha läst Piratpartiets nya valmanifest kan jag konstatera att det är tydligare än det förra. Frågetecknen är inte lika många och man har helt visst gjort ett städarbete för att klargöra vad man inte står för. Det tackar vi för.

Samtidigt tvingas jag konstatera att inget tillkommit som säger något om vilken kulturpolitik Piratpartiet tänker bedriva om de kommer in i riksdagen. Kulturdelen av manifestet är fortfarande häpnadsväckande tunn för att komma från ett politiskt parti med ambitionen att kalla ett av tre fokusområden ”Kultur”. Rubriken kunde ersättas med det mer rättvisande ”Digital distribution”.

Jag har sedan förra bloggposten diskuterat både det förra valmanifestet och Piratpartiets politik med piratpartister, sympatisörer till Piratpartiet, företrädare för andra politiska partier, kulturskapare och representanter för upphovsrättsorganisationer. En del av diskussionerna syns här på bloggen i kommentarerna och på Twitter.

Det har för det mesta varit givande diskussioner, som jag upplever har väckt förståelse för att våra frågor är värda att diskutera. Även de gånger vi inte är av samma uppfattning, ser båda parter att diskussion är nödvändig. De här frågorna är för komplexa för att hanteras med på- och avstängningsknapp. De val vi gör nu får konsekvenser längre fram.

Fortfarande finns det dock i Piratpartiets valmanifest frågetecken.

• Man har plockat bort det mycket omdiskuterade avsnittet om straff för ”försvårande av kulturspridning”. I en kommentar i ett pressmeddelande hänvisar man till en framtida ”konstruktiv dialog”, en dialog som Rick Falkvinge i veckan tydligen redan påbörjat i en tweet till mig: ”GISSA om vi tänker drämma till med lagstiftning”.
• Piratpartiet vill på olika ställen i manifestet både harmonisera och motarbeta harmonisering med övriga Europa, och menar att den kommersiella skyddstiden ska gå från idag 70 år till EU-harmoniserande 50, för att i framtiden landa på 5 år ”från publicering”. Harmonisering eller ej? Vad är kommersiellt och vad är icke-kommersiellt för Piratpartiet? Räcker det med ett Flattr-klick?
• Under rubriken Politik i Europa vill Piratpartiet reformera upphovsrätten så att ”den uttrycker en balans mellan å ena sidan allmänhetens önskan om tillgänglighet och spridning av kultur, och å andra sidan allmänhetens önskan om nyskapande, påbyggnad och remix av kultur”. Jag ser inte den motsättning som Piratpartiet ser när de ställer tillgänglighet och spridning i motsatsförhållande till nyskapande och påbyggnad. Menar Piratpartiet att för mycket tillgänglighet och spridning påverkar nyskapandet och påbyggnaden negativt, eller vad? Och vad hände med rättighetshavarna – är den reformerade upphovsrätten ensidigt balanserad med allmänheten i såväl den ena som den andra vågskålen?
• ”Den ideella upphovsrätten fungerar bra idag” skriver man, men som den ser ut idag kan den inte se ut om Piratpartiets förändringar av den kommersiella delen av upphovsrätten skulle genomföras. Ändå hävdar man att den ideella upphovsrätten ska finnas kvar. Helt? Delvis? Hur ska den se ut?

Avslutningsvis kan jag konstatera att Piratpartiet faktiskt ändå tycks mena att den som har begått ett upphovsrättsintrång ska straffas för detta: ”Vi vill omedelbart begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång, så att endast den som själv begått det egentliga intrånget ska kunna åtalas och dömas för det.” Låt oss hoppas att de positiva krafter i samhället som vill värna ett framtida skapande får gehör för detta och kan verka samlande kring lösningar som inte gör upphovsrättsintrång attraktivt.

Det vinner alla på.

Alfons Karabuda
Kompositör

Visst är det så. Men jag har svårt att se hur man så öppet som Piratpartiet kan gå till val med en så internt illa förankrad politik. Hur ska jag som väljare veta vad jag röstar på, när man öppet deklarerar att det vi säger före valet är en sak, efter kan vi säga en annan?

Alfons Karabuda. Fotograf: Erhan Gûner, Scanpix

Budskapen från Piratpartiet till mig – som förväntas rösta in dem i riksdagen – är minst sagt splittrat. Å ena sidan vill man försäkra mig om att det är på min och alla kulturskapares sida man står. Man säger att man inte vill beröva någon kulturskapare möjligheten att utöva sin verksamhet yrkesmässigt. Å andra sidan finner vi riksdagskandidater som vill att Piratpartiet ska arbeta för en fullständigt avskaffad ekonomisk upphovsrätt, som står för en teknokratiskt färgad inriktning baserad på kopimi, och som nu offentligt går ut med att man inte ställer upp på det egna partiets valmanifest.

Extra oroande blir det förstås när röster inom Piratpartiet, ja till och med riksdagskandidater, en månad innan valet kritiserar partiets yttersta ledning och menar att partiet inte står på en demokratisk grund. När Rick Falkvinge i ett pressmeddelande förkunnar att alla medlemmar uppmanats att under två månaders tid diskutera sakpolitik och ta fram Piratpartiets valmanifest, de så kallade ”sjökorten”, i ett grupparbete, säger samtidigt partiets riksdagskandidat Isak Gerson att valmanifestet skrivits av tre personer och röstats igenom av fyra styrelseledamöter. Vem ska man tro på?

Förstår Rick Falkvinge och hans partiledning hur förvirrande och hur oroande det här är för mig och andra kulturskapare som väljare? Hur ska vi veta vad det är vi förväntas rösta in i riksdagen?

Är det vice partiledare och riksdagskandidat Anna Trobergs kulturskaparpolitik som den presenteras i samtal med Kulturskaparna? Är det det riksdagskandidat Klara Tovhults bidragspolitik med medborgarlön som försörjning för kulturskapare? Eller är det riksdagskandidat Isak Gersons kopimi, där upphovsrätten ska bort och allt, såväl fysiska som icke-fysiska ting, ska få kopieras fritt?

Jag kan förvisso förstå att det väcks intern kritik mot ett valmanifest som är så tunt som Piratpartiets. Det finns också, det erkänner jag villigt, större frågetecken och viktigare sådana i Piratpartiets valmanifest än upphovsrättsfrågan. Så är det med enfråge- och missnöjespartier – en stor del av politiken är okänd för väljaren därför att den ännu inte är formulerad av partiet. Det har skrivits mycket om det sedan lanseringen av valmanifestet i måndags, men i det här sammanhanget, Kulturskaparnas blogg, vill jag fokusera på de frågor som ligger nätverket nära.

Den som läser valmanifestets kulturdel och väntar sig kulturpolitik blir besviken. Istället handlar det om digital distribution. Det är beklämmande att ett parti som säger sig bygga sin politik med kultur som en av tre hörnstenar (integritet och kunskap är de andra) inte presterar ett valmanifest där man faktiskt diskuterar kulturpolitik. I diskussionerna efter min förra bloggpost fick jag upprepade gånger höra att Piratpartiet inte är teknokratiskt, men hur ska jag annars tolka ett kulturmanifest som detta? Allt fokus på tekniken, den digitala distributionen och regelverken kring detta. Vad hände med kulturen?

De sakfrågor på kulturområdet som Piratpartiet vill driva under mandatperioden formuleras under rubriker som ”Fri fildelning”, ”Sätt press på upphovsrättsindustrin” och ”Ta bort kassettersättningen” (Sic! Heter sedan 1999 privatkopieringsersättning). Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en progressiv kulturpolitik i de sju tekniskt och juridiskt inriktade sidor som ”sjökortet” Kultur omfattar.

Privatkopieringsersättningen har nyligen debatterats främst i bloggosfären, då Copyswede som administrerar ersättningen på ett antal kulturskaparorganisationers uppdrag föreslagit en översyn av lagen på så sätt att den följer den tekniska utvecklingen och även omfattar till exempel musikmobiler. En sådan översyn är redan planerad att ske med jämna mellanrum, men väckte ändå ont blod i piratled. Tydligen hyser man inte alltför stort förtroende för sina chanser att genomföra sin politik – översynen torde ju inte vara ett problem om hela systemet med privatkopieringsersättning ska bort med Piratpartiet i riksdagen.

Vad gäller avsnittet ”Sätt press på upphovsrättsindustrin” lyser som Expressens ledare kommenterat ett hämndbegär igenom: ”Upphovsrättsindustrin ska få smaka på sin egen medicin, med rättsosäkra lagar”, skriver Johannes Forssberg. När Piratpartiet talar om ”kriminalisering av upphovsrättsmissbruk” är det ärligt talat svårt att förstå vad de menar. Vad innebär det att den som hindrar spridning av kultur ska straffas? Måste alla sprida kultur? Vad är det som ska spridas? Och hur mycket, på vilket sätt? Hur gör jag rätt, för att slippa drabbas av bestraffning för att jag inte sprider kultur på ett sätt som Piratpartiet tycker är ”rätt”?

Fildelningsfrågan börjar allvarligt talat kännas rätt trött, så jag ska inte gå in på den särskilt djupt här. Det finns mängder av förslag på vad som ska ersätta betalning för mitt och andra kulturskapares arbete, som medborgarlön, försäljning av t-shirts och kylskåpsmagneter och förstås live-spelningar. En filmare får förstås ägna sig främst åt de förra, och kanske även de som sysslar med musik får nöja sig med dem. Inte lär pengarna finnas i Hultsfred i alla fall.

Möjligen är det orättvist att kalla Piratpartiet enfrågeparti. Man började med fildelningen, gick över till integritetsfrågan och för stunden är det legalisering av barnpornografi som bollträ i debatten som diskuteras både inom och utanför partiet. Det är svårt att hänga med i svängarna.

Vad som är mest alarmerande för mig som kulturskapare och väljare är dock att kulturpolitik i Piratpartiets valmanifest förvandlats till teknik och juridik. Precis det som Piratpartiet anklagar vad de kallar ”upphovsrättsindustrin” för.

Hjälp mig att se hur ni menar att jag har fel.

Alfons Karabuda
Kompositör

Den som vill ha tips på sommarläsning, finner denna under ”Läsvärt” lite längre ner till höger på sidan. Låt oss rekommendera Andreas Ekströms ”Om upphovsrätt”.

Ha en skön sommar!

Hemkommen från Almedalsveckan. Semester? Nej, nu är jag i Bryssel och jobbar. Veckan i Visby var en vecka full av intryck, nya och gamla kontakter och idéer och uppslag. Kulturskaparna fanns på plats hela veckan, jag måndag-onsdag. Vi närvarade vid en mängd olika aktiviteter och anordnade ett välbesökt open space på tisdagseftermiddagen.

Alfons Karabuda. Foto: Erhan Gûner/Scanpix

Ett open space, eller ”åsiktstorg”, är ett sätt att få lite extra skjuts på kreativiteten i mötet. Alla deltagare bidrar med frågeställningar. Så också vid vår variant – hos Kulturskaparna var diskussionsborden uppdelade på de fem konstområden organisationerna i Kulturskaparna representerar, Bild, Scen & Film, Ord & Media, Musik: Upphovsmän, samt Musik: Utövare. Vi talespersoner fanns med vid ”vårt eget” område, vilket betyder att jag satt vid bordet Musik: Upphovsmän.

Totalt deltog ett 70-tal personer vid de fem borden. De politiska partierna, forskningsvärlden, intresseorganisationer, näringslivet, media – alla fanns där. Ja, alla utom Anders Mildner på Svenska Dagbladet, som inte vill delta i en diskussion som han i en krönika bestämt att den inte finns.

Bland de gästande politikerna märktes kulturutskottets ordförande Siv Holma, V, och Piratpartiets vice ordförande Anna Troberg. Piratpartiet var överhuvudtaget väl representerat vid borden. I ”min” grupp fanns Ung Pirats ordförande Stefan Flod, som jag träffat förut. Även den här gången bjöd han på ett konstruktivt samtal.

Man kan kanske tro att så fort man sätter mig eller någon annan av Kulturskaparnas talespersoner vid samma bord som en representant för Piratpartiet eller Ung Pirat, riskerar vi att hamna i polemik med varandra. Jag har dock inte märkt av detta i mina möten med PP. Jovisst, det finns i grunden fundamentala skillnader i vår uppfattning om saker och ting. Ja, det finns gott om utrymme för debatt. Men detta är inte allt.

Jag ser också gott om utrymme för dialog och konstruktivt samarbete. Även en bra debatt är konstruktiv. Vi kommer sannolikt aldrig att vara överens om allt – men det behöver vi inte heller. För så är det ju när man känner ett stort engagemang, man vill driva igenom sin fråga. Det är när två sådana intressen krockar med varandra det uppstår konflikt. Så är det inte heller likheter och konsensus som för oss framåt när vi navigerar i de här frågorna, det är olikheterna, olika perspektiv och olika önskningar om vår gemensamma digitala framtid. Och nutid. För framtiden är redan här.

Upphovsrätt och personlig integritet – måste det vara antingen eller? Ur såväl ett privat som samhälleligt perspektiv ser jag hellre personlig integritet än upphovsrätt. Det gäller, vågar jag påstå, för alla mina branschvänner inom Kulturskaparna. Vi är lika mycket privatperson som alla andra vi mötte vid Kulturskaparnas open space i Visby. Vi har samma behov av personlig integritet. Men, vi har tron att dessa två behov går att kombinera. Det måste gå att få till en fungerande upphovsrätt som kan gå hand i hand med fungerande personlig integritet på internet. Jag vägrar att tro att det inte skulle vara möjligt. För mig är det självklart att det i upphovsrätten inte finns något syfte att skada den personliga integriteten.

Upphovsrätten missbrukas. Det finns de som använder den på ett sätt som den inte är tänkt att användas. Det är inte svårt att se. Men man ska inte glömma att den grundläggande idén och funktionen med upphovsrätten är god. Den ska bevaras. Piratpartiet håller med mig på den fundamentala punkten, det har jag övertygats om i möten med partiets vice ordförande Anna Troberg, med Ung pirats ordförande Stefan Flod och av flera av dem jag träffade i Almedalen.

Med mötet i Visby tog vi ytterligare ett steg framåt. Jag upplevde att vi uttryckte ett större förtroende för varandra. Ett samförstånd om att vi alla vill väl, men kanske genom olika vägar eller i alla fall med vägvalen i olika ordning. Vi har kunskaper och erfarenheter som är väl värda att förmedlas, från båda håll.  Vi talar om samma upphovsrätt, men i olika sammanhang. Även om jag också är brukare, konsument eller vad man nu vill kalla det och som sådan har ett intresse i att min personliga integritet värnas, är jag i den här diskussionen främst kulturskapare. På samma sätt finns det kulturskapare bland Piratpartiets medlemmar och sympatisörer som i den här diskussionen främst är brukare med den personliga integriteten som högsta prioritet.

Vid vårt open space i Visby kände jag att upphovsrättens vara eller inte vara är en överspelad fråga. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi bäst förvaltar den och vad dess huvudsyfte är. När jag nu ser pirater som talar om motsatsen, är det därför nedslående. Splittringen är besvärande. När röster höjs inom piratrörelsen och Piratpartiet för ett fullständigt borttagande av skyddstiden och när man ifrågasätter kulturskapares, kulturarbetares, kreatörers (eller hur man nu vill uttrycka det) värde och existensberättigande, kan jag inte låta bli att undra vad jag lägger min röst på om jag röstar pirat.

Vid mitt bord i Visby diskuterade vi skyddstiden, det vill säga upphovsrättens ”livslängd”. Man kan säga 75 år, man kan säga 25 och man kan som Piratpartiet säga 5. Oavsett vad man landar på, måste skyddstiden dock åtminstone fylla ett syfte och inte reduceras till en godtyckligt utvald siffra. Den ska främja ett nutida och framtida skapande. En alltför kort skyddstid gagnar bara större, kommersiellt gångbara verk – precis vad stora bolag har muskler för. Att gynna enbart det kommersiella och att gynna industrin känns inte som ett steg framåt, snarare tvärtom. En mindre, men rimlig, ersättning över tid kan vara bättre för den kulturella mångfalden än en snabb affär med kommersiellt starka aktörer.

Att ta bort skyddstiden helt har, vad jag förstår, inte varit Piratpartiets linje hittills. Inte heller har jag hittills uppfattat att Piratpartiet inte ser ett existensberättigande för Kulturskapare. När nu extrema idéer som dessa, sprungna ur kopimi och inte sällan med starkt teknokratiska drag, kommer till ytan inom partiet och i rörelsen kring det mitt i valrörelsen, bör Piratpartiet visa att man tar avstånd ifrån dem.

Alfons Karabuda
Kompositör, ordförande SKAP och talesperson Kulturskaparna

Foto: Marcus Kurn

Efter gårdagens utspel av de rödgröna går meningarna isär om ”Kulturlyftet”. Kulturskaparnas talesperson Anna Carlson, skådespelare och ordförande i Teaterförbundet, twittrade från presskonferensen i Visby och gladdes åt att de rödgröna påpekat vikten av att värna upphovsrätten. Kritikerna menade att Kulturlyftet saknade substans och helt missade kvalitetsaspekten.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet klargjorde med offentliggörandet av Kulturlyftet sitt ställningstagande vad gäller illegal fildelning, då de rödgröna nu är överens om att kulturskapare ska ha ersättning för sitt arbete. Vänsterpartiets förslag om digitala bibliotek finns med i Kulturlyftet och de rödgröna påpekar vikten av en digitalisering av kulturen, något som glädjer författaren Susin Lindblom, representant för Kulturskaparna och ordförande i Dramatikerförbundet:

- Ett av de rödgrönas löften handlade om digitalisering och tillgängliggörande av vårt gemensamma kulturarv – med respekt för att upphovsmännen ska få betalt för sitt arbete.

Teaterförbundet fäster särskild vikt till insatserna för jobb och utveckling för kulturskapare, men också till utfästelserna om att digitaliseringen av kulturen är kopplad till att upphovsrättsinnehavarna ska få betalt för vad de skapat.

- De rödgröna har visat att de vill göra kulturen till en valfråga. Återstår att se vad Alliansen svarar på detta, avslutar Anna Carlson.

Kulturskaparna har varit på Politikerveckan i Almedalen. Ett tjugotal representanter med talespersonerna i spetsen har besökt en mängd aktiviteter. På tisdagen anordnade Kulturskaparna också ett välbesökt open space med deltagare från de flesta håll i debatten.

”Alla var där” – ett slitet uttryck som ändå passar bra på Kulturskaparnas open space, som besöktes av bland annat politiker, musik- och filmproducenter, kulturskapare, antipiratbyrån, journalister och internetoperatörer. Sammantaget över hundratalet gäster, varav ett 70-tal deltog i diskussionerna vid de olika borden.

Fem diskussionsområden
Ämnet för dagen var kulturskapares villkor på internet. Hur gör man film, musik, litteratur och annan kultur lättillgänglig till en rimlig kostnad för konsumenten, samtidigt som upphovsmännen får ersättning för sitt arbete? Hur skapar man bra lösningar, inte bara tekniskt utan även licensieringsmässigt, så att tjänsterna som möter surfaren är attraktiva och bjuder på såväl mångfald som kvalitet? Hur säkerställer man att upphovsrätten i det sammanhanget tillämpas på ett sätt som inte inkräktar på individens personliga integritet?

Frågorna är många och svåra. Inte blir det lättare av att förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika konstområden. Av det skälet delades diskussionen upp i de fem konstområden som Kulturskaparna företräder: Scen & film, bildkonst, musik: utövare, musik: upphovsmän, ord & media. Kulturskaparna representerades vid varje diskussionsgrupp av den talesperson som företräder området, i nyss använd ordning Anna Carlson, Karin Willén, Jan Granvik, Alfons Karabuda och Agneta Lindblom Hulthén.

Olika synsätt och utgångspunkter nöttes mot varandra
Diskussionerna vid de fem borden blev omvittnat goda och Kulturskaparnas talespersoner var mycket nöjda när aktiviteten var över. Trots – eller kanske snarare tack vare – att deltagarna kom från så skilda håll, lämnade man för en stund sin egen ståndpunkt och lyssnade in behov, förutsättningar, önskemål och farhågor från de med andra ståndpunkter.

Johan Ronström, teatertekniker och musiker, lyfte i gruppen musik: utövare bland annat arrangörens ansvar och skyddstidens längd. Ronström skriver på sin blogg efter besöket hos kulturskaparna:

Hade man kunnat få skäliga gager och royalties så hade man inte behövt bero lika mycket på inkomster från rättigheter. […] Detta är givetvis en bred facklig fråga. Jag skulle också kunna tänka mig att man med en skyddstid på 5-10 år skulle ställa högre krav på ersättning dessa år och faktiskt få betalt för sitt arbete.

Skyddstiden diskuterades i flera grupper och Kulturskaparnas Alfons Karabuda menade i sin grupp, musik:upphovsmän, att en alltför kort skyddstid riskerar att ge industrin ytterligare övertag över de enskilda kulturskaparna. En kort skyddstid stimulerar möjligen till bättre ersättning, men med det kortare perspektivet är det bara en stark industri som kan ge den typen av ersättningar. Den enskilde kulturskaparen riskerar med andra ord att knytas ännu hårdare till industrin. Karabuda menade att en mindre men rimlig ersättning över tid kan vara lämpligare.

Foto: Kjell Holmstrand/Kulturskaparna

Piratpartiet välkomnar initiativet
Bland de närvarande politikerna märktes Vänsterpartiets Siv Holma, som också är ordförande i riksdagens kulturutskott, och Anna Troberg, vice partiledare i Piratpartiet. Piratpartiet var representerat med deltagare vid varje bord utom scen & film och partiets riksdagskandidat Marie Axelsson välkomnar på sin blogg Kulturskaparnas initiativ: ”Det känns verkligen att en dialog har öppnats upp mellan ’internet’ och kulturskapare, vilket inte är annat än bra”. Kulturskaparnas talespersoner uttryckte samma uppfattning efter aktiviteten. Det finns flera slutsatser Axelsson drar som delas av Kulturskaparnas talespersoner: ”Ett av de största problem är faktiskt att det inte finns EN lösning, utan det krävs väldigt olika lösningar för olika lösningar för olika sorters kultur. Vi har alltså inte ett svar.”

Fler liknande forum efterlyses
Deltagarna tycktes vara nöjda med arrangemanget – vi i nätverket Kulturskaparna är det. Vi ser fram emot fler liknande forum, där intressenter från alla håll kan delta. Syftet är inte att försöka agera medlare – vi företräder de enskilda kulturskaparnas intressen. Men vi tror inte att vi kan göra det på ett framgångsrikt sätt utan dialog och samarbete över gränserna.

Tre av övningens deltagare var kanske särskilt uppskattade: Operaimprovisatörerna. Dessa inledde och avslutade med personliga tolkningar på frågeställningar som kom upp från publiken. Se gärna Marie Axelssons filmer med Operaimprovisatörerna.

Anna Carlson, ordförande i Teaterförbundet och talesperson för nätverket Kulturskaparna, kommenterade Flods artikel på Netopia på följande sätt:

Jag tycker att det är välkommet att se att Ung pirat engagerar sig i frågan om ungdomsarbetslöshet, inte minst när Piratpartiet brottas med problematiken att uppfattas som ett enfrågeparti. Men låt inte lösningen bli teknokratisk.

Missuppfatta mig inte nu – teknisk utveckling är förstås bra, särskilt när den gör nytta på en bredd av områden. Mig intresserar det naturligtvis särskilt hur nyttan kan se ut för de ungdomar som vill bli yrkesverksamma som skådespelare, filmare, sångare, dansare, musiker, författare, konstnärer och andra kulturskapare.

Hur ser Ung pirat på framtiden för unga kulturskapare i förhållande till den tekniska utvecklingen och i förhållande till IT-jobben? Hur tycker Ung pirat att dagens och morgondagens ungdomar ska kunna arbeta yrkesmässigt med kultur i en tid när många vill att kulturen ska delas fritt och gratis? Är det möjligt att kombinera dessa två önskemål i Ung pirats framtidsvision?

Jag har träffat andra ungdomsförbund och med dem diskuterat deras syn på de här frågorna och hört deras förslag. Jag vill också gärna höra Ung pirats förslag till hur kultur och yrkesmässighet ska kunna gå hand i hand även för morgondagens kulturskapare.

Anna Carlson
Ordförande Teaterförbundet,
talesperson nätverket Kulturskaparna

Stefan Flod besvarade kommentaren kort med besked om att fortsättning följer på Sourze:

”Hej Anna! Det är väldigt intressanta och viktiga frågor du ställer, jag sitter just nu å skriver ett svar som jag kommer posta på sourze.se samt här. Så jag återkommer om någon dag. Ska verkligen försöka ta fram en framtidsvision.”

I dag publicerade så Flod artikeln ”Svensk kultur har obefogat dåligt självförtroende” på Sourze. Anna Carlson fann dock inte att hon fick något svar på sina frågor, utan menade i en kommentar på Flod att han lämnat ämnet:

Stefan, du hävdar att svensk kultur saknar självförtroende och att vi som arbetar med den fruktar dess snara undergång.

Det gör vi förstås inte. Tvärtom delar vi din uppfattning att suget efter kultur blir allt större. Inte minst ser vi det på internet, där nya sätt att dela den med varandra växer fram. Du och jag är alltså överens om den saken. Däremot har vi möjligen olika uppfattning om hur den bör finansieras.

Nu var det emellertid inte kulturens vara eller inte vara vi diskuterade på Netopia, utan ungdomsarbetslöshet. Som ordförande i Teaterförbundet ser jag hur svårt ungdomar har idag att våga ta steget att satsa på ett yrkesverksamt liv som till exempel skådespelare, filmare, sångare, dansare, musiker, författare, eller konstnär – just därför att det finns krafter som menar att kulturjobb inte ska finansieras på samma sätt som andra jobb. På så sätt dräneras framtidens samhälle på kreativitet.

Jag efterlyste Ung Pirats framtidsvision om hur kultur och yrkesmässighet ska kunna gå hand i hand även för morgondagens kulturskapare, dagens ungdomar. När du istället lyfter Piratpartiets traditionella ”lösningar” för finansiering av en för konsumenten gratis delning av kultur, som sponsring och donationer av olika slag, kan jag inte annat än dra slutsatsen att Ung Pirat och Piratpartiet saknar politik för ungdomsjobben. Sponsring och donationer, som i alla tider funnits med som alternativ (om än ytterst marginell) finansiering av kultur, har inget med jobbpolitik att göra. Inte ens om man ger dem ett nytt namn som ”crowdfounding”.