Foto: Patrick Trägårdh
Det blåser kring näringsminister Annie Lööf i höst, inte minst vad gäller hennes inställning till fildelning. Vill Annie Lööf legalisera delar av den fildelning som idag är olaglig, närmare bestämt vad Centern kallar ”nedladdning för privat bruk” eller vill hon det inte? Svaret blir olika beroende på om man frågar näringsminister Lööf, partiledare Lööf eller privatpersonen Annie Lööf. Efter ett öppet brev från ett hundratal låtskrivare och artister, som huvudsakligen får sin inkomst via ersättningar från Stim, höjs nu fler och fler röster som kräver att Annie Lööf sätter ned foten en gång för alla.
Det var i förra veckan som låtskrivarna och artisterna i UniSon publicerade ett öppet brev till Annie Lööf på Facebook med anledning av hennes uttalanden om fildelning i Aktuellt tidigare i höst. UniSon konstaterar i artikeln att låtskrivare sällan, eller aldrig, har någon annan inkomst än den de får genom upphovsrättsliga ersättningar genom Stim. Ett heltidsarbete är med andra ord beroende av dessa ersättningar, som för de allra flesta inte är märkvärdigt stora:
Av nästan 60.000 Stim-anslutna var det under 2010 bara ca 250 personer som fick mer ersättning än 200.000 kronor förra året. Från denna ersättning för vårt heltidsarbete dras även skatt och sociala avgifter, så att kanske drygt hälften återstår.
Under rådande kulturpolitiskt klimat, med en regering som menar att kultur ska finansieras genom kulturskaparnas eget småföretagande och inte genom offentliga medel, kan man som UniSon fråga sig hur det ska gå till om regeringen samtidigt rycker mattan under fötterna på dessa kulturskapare genom att omöjliggöra för dem att få betalt för sitt arbete. UniSon fortsätter:
Istället bör du stå upp för värdet av de kreativa näringarna, värdet av musik och annan kultur och skicka en signal om att det inte är OK att tillskansa sig kreativt arbete och immateriella värden vid sidan av en gryende digital marknad. En legalisering av nedladdning ”för privat bruk” utgör en attack av regeringen på kreativa näringar – inte ett skydd.
”Näringsminister med näringen emot sig”
Just detta, att en näringsminister attackerar en bransch på detta sätt, gör hela ärendet extra pikant. Särskilt som ministern ger sig på den del av samhällsekonomin som inom EU pekas ut som en framtidssektor: Kultur och nöje. För Sverige, vars konkurrenskraft knappast längre ligger i tillverkningsindustrin, är det avgörande att man går in i informationssamhället med insikten att framtiden ligger i immateriella värden. Det går inte att punktera grunderna för immateriella marknader om vi vill hänga med i ett internationellt perspektiv. Bland dem som påpekat detta finns Smålandspostens ledarsida:
Om ledande politiker inte står upp för upphovsrätten får det konsekvenser, demokratiska såväl som ekonomiska. Immaterialrätten är en av hörnstenarna i ekonomin och en av orsakerna till att Sverige – som var tidigt ute med lagstiftning – kunde växa från en fattig jordbruksnation till ett industriland och ett modernt kunskapssamhälle.
Smålandsposten följde i veckan också upp UniSons brev under rubriken ”Näringsministern med näringen emot sig”:
Kan man ha monopol på ett musikstycke, frågar sig den illegale fildelaren. Det är ju bara ettor och nollor och det man inte kan ta på går väl heller inte att stjäla? En mer relevant frågeställning är om det funnits ett Ericsson om inte Lars Magnus Ericsson fått sin handmikrofon skyddad i lagstiftningen. En idé går lika lite som en hitlåt att ta på.
Börjar man tafsa på upphovsrätten inom musikbranschen tafsar man också på principer som byggt vårt välstånd.
Lööf svarar i bloggform
Något formellt svar har UniSon ännu inte fått av Annie Lööf eller regeringen. Det fick inte heller Teaterförbundet, Musikerförbundet och SKAP, alla ingående i nätverket Kulturskaparna, på sin debattartikel i Svenska Dagbladet, eller Film- och tv-producenterna, Musiksverige och Dramatikerförbundet m fl på sin debattartikel i Dagens Industri tidigare i höst. Däremot har Lööf bloggat om UniSons brev under rubriken ”Viktigt med kulturella och kreativa näringar”. Bloggposten utgör en politisk balansgång och har som sådan fått både media, andra politiker och kulturskapare att reagera. Lööf menar att hon som näringsminister backar upp Alliansens linje att stödja kulturskapare och upphovsrätten och pekar bland annat på att man infört exempelvis Ipred-lagstiftningen. Som partiledare för Centern menar hon dock att nedladdning för privat bruk ska legaliseras.
Sveriges Radio och Mitt i Musiken twittrar ”Annie Lööf har alltså två åsikter om legal nedladdning: en som centerledare och en som näringsminister.” Jonas Lundgren (V), konstaterar på Newsmill att ”Ipred är ju till för skivbolagen, inte musikerna, STIM täcker ju något helt annat än skivbolagens inkomster, nämligen musikernas och låtskrivarnas”. Tommy Rådberg (S), säger sig ”inte känna oro” för Alliansens politik och nöjer sig med Annie Lööfs bloggsvar, men ger en känga till Miljöpartiet: ”Men det parti som jag intensivt tycker illa om är Miljöpartiet för dera syn på kulturarbetarnas villkor”.
Roland Utbult (KD), ledamot av riksdagens kulturutskott och under många år själv aktiv som artist och låtskrivare, har också reagerat starkt på Annie Lööfs uttalanden och skriver i debattartikeln ”Stå upp för upphovsrätte, Annie Lööf!” i nyhetsbrevet Musikindustrin:
Annie Lööf måste ha missuppfattat sitt uppdrag om hon anser att man som näringsminister skall ändra lagstiftningen på ett sådant sätt att man ger sig på småföretagare som sedan länge har en väl fungerande verksamhet i några av Sveriges största exportnäringar: musik, film, dataspel och datorprogram.
Utbult påminner i sin debattartikel om Alliansens kulturproposition ”Tid för kultur”, där det bland annat står:
Upphovsmännen och andra rättighetshavare som investerat tid och engagemang i sitt konstnärliga verk eller sin prestation och som ofta tagit stora ekonomiska risker ska kunna känna sig trygga i att det finns en fungerande marknad där de upphovsrättsliga regelverken säkrar både en rätt till ekonomisk ersättning och ett skydd för verkets särart.
Lööfs tre ansikten
Musikindustrin belyser också att saken inte blir mindre pikant när man, vid sidan av näringsministerns och partiledarens, också betänker privatpersonen Annie Lööfs inställning i frågan. I sin bloggpost skriver Lööf:
Jag har personligen aldrig tankat hem något illegalt, eftersom jag tycker att det är moraliskt fel. Jag tycker att man ska betala och göra rätt för sig eller använda sig av tjänster där kreatören och upphovsrättsinnehavaren själv valt att tillgängliggöra sig sitt alster.
Under rubriken ”Annie Lööf drabbad av triangelofobi” i Musikindustrin undrar en insändare om detta inte måste vara jobbigt för Annie Lööf:
Det må vara svårt att balansera rollerna som minister och partiledare, men de riktigt själsliga kvalen måste ju komma när Lööf tvingas gå emot sin egen uppfattning om vad som är moraliskt rätt och riktigt.Tänk dig själv att vara av övertygelsen att man ”ska betala och göra rätt för sig” och att man ska använda tjänster där ”upphovsrättsinnehavaren själv valt att tillgängliggöra sig sitt alster” – och samtidigt proklamera att tillgången för konsumenten ska vara gratis och obegränsad, på bekostnad av upphovsmännen.
UniSon har i Lööfs bloggpost lovats ett formellt svar. Det återstår att se om Annie Lööf bringar klarhet i var hon, Centern och regeringen står i frågan.
