Anna Carlson. Fotograf: Kristian Pohl

Kulturskaparnas talesperson Anna Carlson, skådespelare och ordförande i Teaterförbundet, bloggar om tillgänglighet och delat ansvar:

”Är tillgänglighet hela lösningen?”

Foto: Jann Lipka

I vår serie med gästbloggare under hösten skriver idag Lennart Eng, illustratör, bilderboksförfattare och ordförande i Föreningen Svenska Tecknare om upphovsrättsliga ersättningars betydelse  för enskilda kulturskapare – men också för kulturen i stort och för dig som vill kunna njuta av kultur.

Bra kan bli bättre

Foto: Rosie Alm.

Nu är sommaren (väl?) över. Kulturskaparna ser fram emot en höst med deltagande i Bokmässan i Göteborg, samtal med riksdagens kulturutskott och mycket mer. Under hösten kommer vi också att se en rad gästbloggare här på bloggen på Kulturskaparna.com. Först ut är Författarförbundets Mats Söderlund, som skriver om de för kulturskapare viktiga kapitel 3-frågorna, om kulturskapares avtalsställning, i upphovsrättsutredningen.

Mats Söderlund
Författarförbundet

Alfons Karabuda. Foto: Kalle Assbring

Den här bloggen handlar normalt om upphovsrätt, men nu publicerar jag några rader om yttrandefrihet. Så konstigt är det inte – upphovsrätt och yttrandefrihet hör ihop. En del menar att de är ett omaka par som inte fungerar tillsammans. Andra menar tvärtom att de kompletterar varandra, till och med stöttar varandra. Att enbart hävda att upphovsrätten skulle utgöra ett hinder för yttrandefrihet är att kraftigt förenkla saken. För mig som musikskapare kan upphovsrätten tvärtom vara verktyget som ger mig möjlighet att använda min yttrandefrihet.

På många sätt lever vi som debatterar upphovsrätt och yttrandefrihet i Sverige med ett lyxproblem. Fråga Lapiro de Mbanga, sångare och mycket populär sådan från Kamerun. Det är de Mbangas ord jag citerar i rubriken till denna bloggpost.

Pierre Roger Lambo Sandjo, som han egentligen heter, sitter fängslad sedan snart tre år. Varför? I sin låt ”Constitution Constipée” kritiserade han 2008 de förändringar i grundlagen som gav president Paul Biya obegränsad tid vid makten. En kämpe för demokrati och yttrandefrihet. I ett land där varken han, hans tunga eller hans musik har något skydd överhuvudtaget.

Freemuse heter en organisation jag arbetar med i min roll som ordförande för SKAP, Föreningen Svenska Kompositörer Av Populärmusik, och i vårt europeiska nätverk ECSA, European Composer and Songwriter Alliance. Freemuse arbetar globalt med yttrandefrihetsfrågor för musiker och konstaterar att censuren inom musiken är alarmerande utbredd världen över. Varken den enskilde kulturskaparens upphovsrätt eller yttrandefrihet respekteras.

I mina kontakter med Freemuse har jag bland annat följt händelserna kring Lapiro de Mbanga. Tidigare i år hade jag också  förmånen att få introducera organisationens vd Marie Korpe och Freemuse för representanter för den svenska musikbranschen. Idag kontaktade jag därför Sveriges Radio och Mitt i Musiken som i veckan skildrat både Lapiro de Mbangas öde och arbetet Freemuse gör för honom och andra musiker.

Mitt i Musikens inslag satte fingret på en öm punkt – vad gör svenska musikorganisationer för yttrandefriheten? Inte tillräckligt, konstaterade Mitt i Musiken. Och det har de rätt i. Även om SKAP redan har ett samarbete med Freemuse kan vi göra mer. Jag önskar att vi alla fördjupar oss i denna fråga, då jag menar att vi inte är starkare än vår svagaste länk. Svagare än att vara utan sin yttrandefrihet är svårt att tänka sig.

Det är med andra ord viktigt för mig personligen att engagera mig i frågan om yttrandefrihet, eftersom den är en av förutsättningarna för mitt skapande. Det är lätt att glömma när man lever i Sverige, ett land där demokrati och yttrandefrihet är lika självklart som kranvattnet jag dricker. Det tackar jag för när jag tänker på Lapiro de Mbanga.

Alfons Karabuda
Kompositör

Fotograf: Hans Fredriksson

Kulturskaparnas talesperson Agneta Lindblom Hulthén, ordförande i Journalistförbundet, pekar i dagens bloggpost på vikten av den individuelle upphovsmannens rätt gentemot medieägarna. Den enskilde upphovsmannen och den enskilde konsumenten har fler gemensamma intressen än någon av dessa grupper har med de stora medieägarna, menar hon. Det och mycket annat vill hon diskutera i Göteborg 23-26 september, när Journalistförbundet och Kulturskaparna deltar i Bok- och Biblioteksmässan.

*****

Medieägarna blir färre och mäktigare. Sin makt använder de bland annat till att försöka pressa av journalisterna – framförallt de frilansande journalisterna – deras upphovsrätt. Strävan är att återanvända, recycla och sälja vidare samma journalistiska material på alla de olika tekniska plattformar de förfogar över: teknisk mångfald men inte journalistisk.

Orsak? Att återanvända är billigare än att nyproducera.

För att kunna använda och utnyttja samma material om och om igen behöver medieägarna förfoga över individens upphovsrätt.  I oskäliga avtal, fulavtal kallar vi dem, kräver medieägarna att frilansen ska lämna ifrån sig sitt arbete i all evighet, för alla ändamål och för användning i alla världar. Går journalisten inte med på detta, får hon inte sälja; inte till den uppdragsgivaren och kanske inte till någon annan inom branschen heller. Hon blir svartlistad.

Motsättningen och partsintressen är tydliga.

De motsättningar som i debatten framställs som om de skulle finnas mellan journalister/andra kulturskapare och de som läser, tittar och lyssnar är däremot en konstruerad motsättning. Det gäller såväl till sakinnehållet som när det gäller nuvarande relationer.

I juli arrangerade Kulturskaparna ett open space i Visby under Almedalsveckan. Vi som företräder  upphovsmänniskorna fick möjlighet att diskutera kulturskapares villkor på internet med företrädare för helt olika intressen. Där fanns såväl upphovsrättskritiker som de upphovsrättskämpar som anser att rätten ska bevaras och stärkas. Underbart och unikt med samtalet i Visby var tonen. Inga hårda ord och inga angrepp utan ett utbyte av information och argument som tog diskussionen framåt i konstruktiv riktning.

Låt oss fortsätta på den vägen.

Den enskilda upphovsmänniskan och den enskilda konsumenten har fler gemensamma intressen än någon av dess grupper och de stora medieägarna.

Därför är det viktigt när en ny upphovsrättslag diskuteras, att den enskilde upphovsmannens rätt stärks gentemot medieägarna och inte tvärt om.

Den enskilde journalisten och den enskilde kulturskaparen måste få en reell möjlighet att träffa skäliga och väl avvägda avtal på en balanserad marknad. På den punkten garanterar inte förslaget i den nu remissbehandlade utredningen om upphovsrätt att våra yrkesgrupper får möjlighet att kunna teckna avtal som leder till rimliga villkor. Motparten har möjlighet att avtala bort de få nya skyddsregler som föreslås.

På mitt område, journalistiken, kan detta stärka medieägarnas ställning i ett redan mycket medieägarkoncentrerat Sverige. Därför är journalisternas värnande om den individuella upphovsrätten lika viktig för medborgarna och för demokratin som för journalisten, eftersom den värnar mångfalden. Journalistik är varken industriproduktion eller en vara, vilken som helst.

I helgen går vi till val. När jag skriver detta vet vi inte vilken kulturpolitik som kommer att vara tongivande de närmaste fyra åren, eller var upphovsrättsutredningen slutligen kommer att landa. Däremot utgår vi från att Kulturskaparna tänker fortsätta det konstruktiva samtalet med politiker, bransch, kulturskapare och alla de som möter kultur på nätet även efter valet. Vår röst i debatten blir ännu viktigare, när vi vill stärka förutsättningarna för en mångfald i kulturutbudet och en mångfald bland kulturskapare även i framtiden.

Den 23-26 september finns såväl Kulturskaparna som Journalistförbundet på plats i Göteborg under Bok- och Biblioteksmässan. Jag kommer att vara engagerad på flera håll under mässan och hoppas på många konstruktiva samtal liknande dem i Almedalen. Oväntade mötena leder till nya spår. Ny energi driver frågorna framåt.

Några planerade hållpunkter vill jag ändå flagga för. På fredagen, 24 september, samtalar EU-parlamentariker Cecilia Wikström (FP) med Kulturskaparna och besökare i Kulturskaparnas monter. På fredagen ordnar Journalistförbundet en debatt om ägarkoncentrationen i medierna kl.15.00 på Debattscenen. Missa inte heller fredagens seminarium i lokal F3 kl. 16.30, där Kulturskaparnas talespersoner Anna Carlson, Teaterförbundet, och Alfons Karabuda, SKAP, under ledning av tidningen Konstnärens chefredaktör Anders Rydell samtalar på temat Blomstrande kulturutbud på nätet – även i framtiden, med fokus på praktiska lösningar för ett lättillgängligt kulturutbud på internet samtidigt som kulturskaparna får betalt för sitt arbete. Läs mer i seminarieprogrammet.

Vi ses i Göteborg!

Agneta Lindblom Hulthén

Ordförande i Journalistförbundet

P.S. Vad jag menar med ägarkoncentration? Så här ser det ut på mediemarknaden just nu:

De fem största ägarna i mediebranschen i Sverige drar in 60 procent av de totala medieintäkterna.

Den största ägarens andel i upplagan inom dagspressen är 26 procent.

De två största äger 42 procent.

De fyra största äger 66 procent.

De åtta största äger 87 procent.

De 16 största äger 98 procent.

Ägarkoncentrationen ökar. D.S.

Alfons Karabuda. Foto: Kalle Assbring

För någon vecka sedan fyllde kulturskaparna ett halvår. Det har varit sex intensiva månader och som talesperson kan jag inte annat än säga att såväl samarbetsprojektet som mitt eget engagemang under den tiden vuxit till något långt större än jag kunde förutse förra vintern. Det är förstås bara positivt. Att vi etablerat en röst för enskilda kulturskapare i upphovsrättsdebatten, skapat nya kontaktytor för konstruktiva samtal och hittat goda former för samarbete mellan de organisationer som företräder konstnärer inom alla kulturyttringar är något att glädja sig åt. Och det ger mersmak. När jag ser det engagemang som upphovsmännen och utövarna bakom Kulturskaparna visar är det svårt, för att inte säga omöjligt, att låta bli att smittas. Man vill göra mer.

Den organisation jag företräder, Svenska Kompositörer Av Populärmusik, eller SKAP, är en av organisationerna bakom Kulturskaparna. Vi var också initiativtagare till Creators Conference, som genomfördes på Rival i samband med lanseringen av Kulturskaparna. Nu lanserar vi, som en naturlig följd av Creators Conference och som ett perspektiv på frågorna som Kulturskaparna arbetar med, plattformen Creators Network.

Vad är då Creators Network? Jo, kort sagt ett verktyg. Ett verktyg för alla som vill föra den kreativa utvecklingen framåt. Syftet är inte att skapa en ny organisation, utan att skapa en miljö för lösningar. Av allt vi lärt oss av varandra under tiden sedan lanseringen av Kulturskaparna har vi byggt en plattform som hjälper oss att tillvarata framsteg och undvika upprepning av tidigare misstag.

De sätt som samhället betraktar kreativitet på har förändrats under historiens gång, liksom själva begreppet kreativitet i sig. Det räcker inte längre för kulturskapare att vara kreativa i sitt skapande, utan de måste också vara kreativa när det gäller att möjliggöra framtida skapande genom nya tekniska lösningar och effektiva licensieringsmodeller.

Genom Creators Network får Kulturskaparna således möjlighet till ett nytt perspektiv – och ett internationellt sådant. Genom att arbeta över gränserna för kulturyttringar, genrer och dessutom nationer, gör vi det inte enkelt för oss. Men de steg vi tar får desto större chans att vara faktiskt genomförbara i en värld där kulturen, skapandet och tillgängliggörandet inte längre känner några gränser.

Creators Network kommer att fylla en viktig funktion för att vrida och vända på frågor, se saker från ett skapande perspektiv, ständigt med ett mervärde för alla som deltar i det att vi bygger en gemensam kunskaps- och erfarenhetsbank.

Alfons Karabuda
Kompositör och ordförande SKAP

The Creators Network lanseras den 22 september i Warszawa i anslutning till det årliga musikeventet Artmusfair.

www.creatorsnetwork.net (lanseras 22 september)

"What is a creator?"

Vad vet du om upphovsrätt? I en serie kortfilmer förklarar den europeiska upphovsrättsorganisationen CISAC på ett lättillgängligt sätt olika element i upphovsrätten. Filmerna finns på fyra språk, engelska, tyska, franska och spanska, och några av dem finner du i engelskspråkig version nedan. Övriga filmer och språkversioner kan du se på CISAC-TV på Dailymotion.

What is a creator?
Uploaded by CISACTV. – Arts and animation videos.

What is a creative Work?
Uploaded by CISACTV. – Discover more animation and arts videos.

What is an Authors society?
Uploaded by CISACTV. – Watch original web videos.

Alfons Karabuda - Fotograf: Erhan Gûner, Scanpix

Efter att ha läst Piratpartiets nya valmanifest kan jag konstatera att det är tydligare än det förra. Frågetecknen är inte lika många och man har helt visst gjort ett städarbete för att klargöra vad man inte står för. Det tackar vi för.

Samtidigt tvingas jag konstatera att inget tillkommit som säger något om vilken kulturpolitik Piratpartiet tänker bedriva om de kommer in i riksdagen. Kulturdelen av manifestet är fortfarande häpnadsväckande tunn för att komma från ett politiskt parti med ambitionen att kalla ett av tre fokusområden ”Kultur”. Rubriken kunde ersättas med det mer rättvisande ”Digital distribution”.

Jag har sedan förra bloggposten diskuterat både det förra valmanifestet och Piratpartiets politik med piratpartister, sympatisörer till Piratpartiet, företrädare för andra politiska partier, kulturskapare och representanter för upphovsrättsorganisationer. En del av diskussionerna syns här på bloggen i kommentarerna och på Twitter.

Det har för det mesta varit givande diskussioner, som jag upplever har väckt förståelse för att våra frågor är värda att diskutera. Även de gånger vi inte är av samma uppfattning, ser båda parter att diskussion är nödvändig. De här frågorna är för komplexa för att hanteras med på- och avstängningsknapp. De val vi gör nu får konsekvenser längre fram.

Fortfarande finns det dock i Piratpartiets valmanifest frågetecken.

• Man har plockat bort det mycket omdiskuterade avsnittet om straff för ”försvårande av kulturspridning”. I en kommentar i ett pressmeddelande hänvisar man till en framtida ”konstruktiv dialog”, en dialog som Rick Falkvinge i veckan tydligen redan påbörjat i en tweet till mig: ”GISSA om vi tänker drämma till med lagstiftning”.
• Piratpartiet vill på olika ställen i manifestet både harmonisera och motarbeta harmonisering med övriga Europa, och menar att den kommersiella skyddstiden ska gå från idag 70 år till EU-harmoniserande 50, för att i framtiden landa på 5 år ”från publicering”. Harmonisering eller ej? Vad är kommersiellt och vad är icke-kommersiellt för Piratpartiet? Räcker det med ett Flattr-klick?
• Under rubriken Politik i Europa vill Piratpartiet reformera upphovsrätten så att ”den uttrycker en balans mellan å ena sidan allmänhetens önskan om tillgänglighet och spridning av kultur, och å andra sidan allmänhetens önskan om nyskapande, påbyggnad och remix av kultur”. Jag ser inte den motsättning som Piratpartiet ser när de ställer tillgänglighet och spridning i motsatsförhållande till nyskapande och påbyggnad. Menar Piratpartiet att för mycket tillgänglighet och spridning påverkar nyskapandet och påbyggnaden negativt, eller vad? Och vad hände med rättighetshavarna – är den reformerade upphovsrätten ensidigt balanserad med allmänheten i såväl den ena som den andra vågskålen?
• ”Den ideella upphovsrätten fungerar bra idag” skriver man, men som den ser ut idag kan den inte se ut om Piratpartiets förändringar av den kommersiella delen av upphovsrätten skulle genomföras. Ändå hävdar man att den ideella upphovsrätten ska finnas kvar. Helt? Delvis? Hur ska den se ut?

Avslutningsvis kan jag konstatera att Piratpartiet faktiskt ändå tycks mena att den som har begått ett upphovsrättsintrång ska straffas för detta: ”Vi vill omedelbart begränsa straffansvaret för upphovsrättsintrång, så att endast den som själv begått det egentliga intrånget ska kunna åtalas och dömas för det.” Låt oss hoppas att de positiva krafter i samhället som vill värna ett framtida skapande får gehör för detta och kan verka samlande kring lösningar som inte gör upphovsrättsintrång attraktivt.

Det vinner alla på.

Alfons Karabuda
Kompositör

Visst är det så. Men jag har svårt att se hur man så öppet som Piratpartiet kan gå till val med en så internt illa förankrad politik. Hur ska jag som väljare veta vad jag röstar på, när man öppet deklarerar att det vi säger före valet är en sak, efter kan vi säga en annan?

Alfons Karabuda. Fotograf: Erhan Gûner, Scanpix

Budskapen från Piratpartiet till mig – som förväntas rösta in dem i riksdagen – är minst sagt splittrat. Å ena sidan vill man försäkra mig om att det är på min och alla kulturskapares sida man står. Man säger att man inte vill beröva någon kulturskapare möjligheten att utöva sin verksamhet yrkesmässigt. Å andra sidan finner vi riksdagskandidater som vill att Piratpartiet ska arbeta för en fullständigt avskaffad ekonomisk upphovsrätt, som står för en teknokratiskt färgad inriktning baserad på kopimi, och som nu offentligt går ut med att man inte ställer upp på det egna partiets valmanifest.

Extra oroande blir det förstås när röster inom Piratpartiet, ja till och med riksdagskandidater, en månad innan valet kritiserar partiets yttersta ledning och menar att partiet inte står på en demokratisk grund. När Rick Falkvinge i ett pressmeddelande förkunnar att alla medlemmar uppmanats att under två månaders tid diskutera sakpolitik och ta fram Piratpartiets valmanifest, de så kallade ”sjökorten”, i ett grupparbete, säger samtidigt partiets riksdagskandidat Isak Gerson att valmanifestet skrivits av tre personer och röstats igenom av fyra styrelseledamöter. Vem ska man tro på?

Förstår Rick Falkvinge och hans partiledning hur förvirrande och hur oroande det här är för mig och andra kulturskapare som väljare? Hur ska vi veta vad det är vi förväntas rösta in i riksdagen?

Är det vice partiledare och riksdagskandidat Anna Trobergs kulturskaparpolitik som den presenteras i samtal med Kulturskaparna? Är det det riksdagskandidat Klara Tovhults bidragspolitik med medborgarlön som försörjning för kulturskapare? Eller är det riksdagskandidat Isak Gersons kopimi, där upphovsrätten ska bort och allt, såväl fysiska som icke-fysiska ting, ska få kopieras fritt?

Jag kan förvisso förstå att det väcks intern kritik mot ett valmanifest som är så tunt som Piratpartiets. Det finns också, det erkänner jag villigt, större frågetecken och viktigare sådana i Piratpartiets valmanifest än upphovsrättsfrågan. Så är det med enfråge- och missnöjespartier – en stor del av politiken är okänd för väljaren därför att den ännu inte är formulerad av partiet. Det har skrivits mycket om det sedan lanseringen av valmanifestet i måndags, men i det här sammanhanget, Kulturskaparnas blogg, vill jag fokusera på de frågor som ligger nätverket nära.

Den som läser valmanifestets kulturdel och väntar sig kulturpolitik blir besviken. Istället handlar det om digital distribution. Det är beklämmande att ett parti som säger sig bygga sin politik med kultur som en av tre hörnstenar (integritet och kunskap är de andra) inte presterar ett valmanifest där man faktiskt diskuterar kulturpolitik. I diskussionerna efter min förra bloggpost fick jag upprepade gånger höra att Piratpartiet inte är teknokratiskt, men hur ska jag annars tolka ett kulturmanifest som detta? Allt fokus på tekniken, den digitala distributionen och regelverken kring detta. Vad hände med kulturen?

De sakfrågor på kulturområdet som Piratpartiet vill driva under mandatperioden formuleras under rubriker som ”Fri fildelning”, ”Sätt press på upphovsrättsindustrin” och ”Ta bort kassettersättningen” (Sic! Heter sedan 1999 privatkopieringsersättning). Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta en progressiv kulturpolitik i de sju tekniskt och juridiskt inriktade sidor som ”sjökortet” Kultur omfattar.

Privatkopieringsersättningen har nyligen debatterats främst i bloggosfären, då Copyswede som administrerar ersättningen på ett antal kulturskaparorganisationers uppdrag föreslagit en översyn av lagen på så sätt att den följer den tekniska utvecklingen och även omfattar till exempel musikmobiler. En sådan översyn är redan planerad att ske med jämna mellanrum, men väckte ändå ont blod i piratled. Tydligen hyser man inte alltför stort förtroende för sina chanser att genomföra sin politik – översynen torde ju inte vara ett problem om hela systemet med privatkopieringsersättning ska bort med Piratpartiet i riksdagen.

Vad gäller avsnittet ”Sätt press på upphovsrättsindustrin” lyser som Expressens ledare kommenterat ett hämndbegär igenom: ”Upphovsrättsindustrin ska få smaka på sin egen medicin, med rättsosäkra lagar”, skriver Johannes Forssberg. När Piratpartiet talar om ”kriminalisering av upphovsrättsmissbruk” är det ärligt talat svårt att förstå vad de menar. Vad innebär det att den som hindrar spridning av kultur ska straffas? Måste alla sprida kultur? Vad är det som ska spridas? Och hur mycket, på vilket sätt? Hur gör jag rätt, för att slippa drabbas av bestraffning för att jag inte sprider kultur på ett sätt som Piratpartiet tycker är ”rätt”?

Fildelningsfrågan börjar allvarligt talat kännas rätt trött, så jag ska inte gå in på den särskilt djupt här. Det finns mängder av förslag på vad som ska ersätta betalning för mitt och andra kulturskapares arbete, som medborgarlön, försäljning av t-shirts och kylskåpsmagneter och förstås live-spelningar. En filmare får förstås ägna sig främst åt de förra, och kanske även de som sysslar med musik får nöja sig med dem. Inte lär pengarna finnas i Hultsfred i alla fall.

Möjligen är det orättvist att kalla Piratpartiet enfrågeparti. Man började med fildelningen, gick över till integritetsfrågan och för stunden är det legalisering av barnpornografi som bollträ i debatten som diskuteras både inom och utanför partiet. Det är svårt att hänga med i svängarna.

Vad som är mest alarmerande för mig som kulturskapare och väljare är dock att kulturpolitik i Piratpartiets valmanifest förvandlats till teknik och juridik. Precis det som Piratpartiet anklagar vad de kallar ”upphovsrättsindustrin” för.

Hjälp mig att se hur ni menar att jag har fel.

Alfons Karabuda
Kompositör

Hemkommen från Almedalsveckan. Semester? Nej, nu är jag i Bryssel och jobbar. Veckan i Visby var en vecka full av intryck, nya och gamla kontakter och idéer och uppslag. Kulturskaparna fanns på plats hela veckan, jag måndag-onsdag. Vi närvarade vid en mängd olika aktiviteter och anordnade ett välbesökt open space på tisdagseftermiddagen.

Alfons Karabuda. Foto: Erhan Gûner/Scanpix

Ett open space, eller ”åsiktstorg”, är ett sätt att få lite extra skjuts på kreativiteten i mötet. Alla deltagare bidrar med frågeställningar. Så också vid vår variant – hos Kulturskaparna var diskussionsborden uppdelade på de fem konstområden organisationerna i Kulturskaparna representerar, Bild, Scen & Film, Ord & Media, Musik: Upphovsmän, samt Musik: Utövare. Vi talespersoner fanns med vid ”vårt eget” område, vilket betyder att jag satt vid bordet Musik: Upphovsmän.

Totalt deltog ett 70-tal personer vid de fem borden. De politiska partierna, forskningsvärlden, intresseorganisationer, näringslivet, media – alla fanns där. Ja, alla utom Anders Mildner på Svenska Dagbladet, som inte vill delta i en diskussion som han i en krönika bestämt att den inte finns.

Bland de gästande politikerna märktes kulturutskottets ordförande Siv Holma, V, och Piratpartiets vice ordförande Anna Troberg. Piratpartiet var överhuvudtaget väl representerat vid borden. I ”min” grupp fanns Ung Pirats ordförande Stefan Flod, som jag träffat förut. Även den här gången bjöd han på ett konstruktivt samtal.

Man kan kanske tro att så fort man sätter mig eller någon annan av Kulturskaparnas talespersoner vid samma bord som en representant för Piratpartiet eller Ung Pirat, riskerar vi att hamna i polemik med varandra. Jag har dock inte märkt av detta i mina möten med PP. Jovisst, det finns i grunden fundamentala skillnader i vår uppfattning om saker och ting. Ja, det finns gott om utrymme för debatt. Men detta är inte allt.

Jag ser också gott om utrymme för dialog och konstruktivt samarbete. Även en bra debatt är konstruktiv. Vi kommer sannolikt aldrig att vara överens om allt – men det behöver vi inte heller. För så är det ju när man känner ett stort engagemang, man vill driva igenom sin fråga. Det är när två sådana intressen krockar med varandra det uppstår konflikt. Så är det inte heller likheter och konsensus som för oss framåt när vi navigerar i de här frågorna, det är olikheterna, olika perspektiv och olika önskningar om vår gemensamma digitala framtid. Och nutid. För framtiden är redan här.

Upphovsrätt och personlig integritet – måste det vara antingen eller? Ur såväl ett privat som samhälleligt perspektiv ser jag hellre personlig integritet än upphovsrätt. Det gäller, vågar jag påstå, för alla mina branschvänner inom Kulturskaparna. Vi är lika mycket privatperson som alla andra vi mötte vid Kulturskaparnas open space i Visby. Vi har samma behov av personlig integritet. Men, vi har tron att dessa två behov går att kombinera. Det måste gå att få till en fungerande upphovsrätt som kan gå hand i hand med fungerande personlig integritet på internet. Jag vägrar att tro att det inte skulle vara möjligt. För mig är det självklart att det i upphovsrätten inte finns något syfte att skada den personliga integriteten.

Upphovsrätten missbrukas. Det finns de som använder den på ett sätt som den inte är tänkt att användas. Det är inte svårt att se. Men man ska inte glömma att den grundläggande idén och funktionen med upphovsrätten är god. Den ska bevaras. Piratpartiet håller med mig på den fundamentala punkten, det har jag övertygats om i möten med partiets vice ordförande Anna Troberg, med Ung pirats ordförande Stefan Flod och av flera av dem jag träffade i Almedalen.

Med mötet i Visby tog vi ytterligare ett steg framåt. Jag upplevde att vi uttryckte ett större förtroende för varandra. Ett samförstånd om att vi alla vill väl, men kanske genom olika vägar eller i alla fall med vägvalen i olika ordning. Vi har kunskaper och erfarenheter som är väl värda att förmedlas, från båda håll.  Vi talar om samma upphovsrätt, men i olika sammanhang. Även om jag också är brukare, konsument eller vad man nu vill kalla det och som sådan har ett intresse i att min personliga integritet värnas, är jag i den här diskussionen främst kulturskapare. På samma sätt finns det kulturskapare bland Piratpartiets medlemmar och sympatisörer som i den här diskussionen främst är brukare med den personliga integriteten som högsta prioritet.

Vid vårt open space i Visby kände jag att upphovsrättens vara eller inte vara är en överspelad fråga. Det handlar inte om det. Det handlar om hur vi bäst förvaltar den och vad dess huvudsyfte är. När jag nu ser pirater som talar om motsatsen, är det därför nedslående. Splittringen är besvärande. När röster höjs inom piratrörelsen och Piratpartiet för ett fullständigt borttagande av skyddstiden och när man ifrågasätter kulturskapares, kulturarbetares, kreatörers (eller hur man nu vill uttrycka det) värde och existensberättigande, kan jag inte låta bli att undra vad jag lägger min röst på om jag röstar pirat.

Vid mitt bord i Visby diskuterade vi skyddstiden, det vill säga upphovsrättens ”livslängd”. Man kan säga 75 år, man kan säga 25 och man kan som Piratpartiet säga 5. Oavsett vad man landar på, måste skyddstiden dock åtminstone fylla ett syfte och inte reduceras till en godtyckligt utvald siffra. Den ska främja ett nutida och framtida skapande. En alltför kort skyddstid gagnar bara större, kommersiellt gångbara verk – precis vad stora bolag har muskler för. Att gynna enbart det kommersiella och att gynna industrin känns inte som ett steg framåt, snarare tvärtom. En mindre, men rimlig, ersättning över tid kan vara bättre för den kulturella mångfalden än en snabb affär med kommersiellt starka aktörer.

Att ta bort skyddstiden helt har, vad jag förstår, inte varit Piratpartiets linje hittills. Inte heller har jag hittills uppfattat att Piratpartiet inte ser ett existensberättigande för Kulturskapare. När nu extrema idéer som dessa, sprungna ur kopimi och inte sällan med starkt teknokratiska drag, kommer till ytan inom partiet och i rörelsen kring det mitt i valrörelsen, bör Piratpartiet visa att man tar avstånd ifrån dem.

Alfons Karabuda
Kompositör, ordförande SKAP och talesperson Kulturskaparna