Stefan Ahlenius - Foto: Åsa Andersson
”Upphovsrätten hindrar tillgång till kulturen” – det menar en del upphovsrättskritiker och pekar på att kulturskatter som hittills varit otillgängliga för allmänheten i en digital tillvaro kan få en spridning man tidigare bara kunnat drömma om. Kulturskaparna vill bidra till att frigöra dessa kulturskatter och menar att upphovsrätten snarare än ett hinder är en förutsättning för att det ska fungera tillfredställande för alla parter.
I april presenterades utredningen Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24). Ensamutredaren professor Jan Rosén lägger i den fram flera intressanta förslag som påverkar tillgången till kulturen och anvisar vägar framåt. Det Jan Rosén föreslår är ett antal lagregleringar i form av så kallade avtalslicenser. En avtalslicens är en särskild reglering inom ramen för upphovsrättslagen, som innebär att den som vill använda till exempel ett konstverk kan träffa avtal med en organisation som representerar konstnärer. Avtalet ger en utsträckt verkan till att omfatta alla verk och upphovsmän i den kategorin och kan användas där man av ekonomiska, tekniska eller praktiska skäl inte kan inhämta individuella tillstånd. Det kan till exempel gälla kopiering i skolor eller vidaresändning av tv-program i kabel-tv-näten.
Avtalslicensen har till syfte att skydda den som vill använda verk, och underlättar samtidigt för denne som slipper söka kontakt med enskilda upphovsmän för att sluta avtal. Det räcker att sluta avtal med den organisation som företräder upphovsmännen i avtalslicensavtalet. Denna organisation måste, enligt lagen, behandla sina egna medlemmar och upphovsmän som inte är medlemmar lika när det gäller ersättningar. De upphovsmän som inte är medlemmar har också så kallad vetorätt, det vill säga rätten att förbjuda att deras verk används – helt i linje med att upphovsrätten ger upphovsmannen rätten att själv bestämma när och hur hans eller hennes verk ska möta en publik. Vetorätten är en viktig rättighet för upphovsmannen, även om den i praktiken knappast används och sällan utgör några praktiska problem för användning.
I takt med den digitala utvecklingen har det blivit allt tydligare hur svårt det kan vara att skaffa alla tillstånd man behöver. Inte minst har frågan om så kallade föräldralösa verk, där upphovsmannen är okänd eller svår att finna, vållat stora problem. Kritiker har där pekat på brister i upphovsrätten och den så kallade Creative Commons-licensen har lanserats som ett alternativ. Creative Commons är dock ett alternativ som innebär att alla de upphovsmän som faktiskt går att finna ställs helt utan ersättning och fortsatt inflytande över hur deras verk används. Ytterligare en svaghet med Creative Commons-licensen är att den är evig – det är alltså inte möjligt för en upphovsman som ångrar sig att säga upp avtalet.
Upphovsrättsutredningen föreslår rent konkret att möjligheten för tillämpning av avtalslicens vidgas, särskilt vad gäller digitala spridningsformer. Det är en nödvändig anpassning till verkligheten och den utveckling som skett. En ny bestämmelse införs där bibliotek och arkiv ges möjlighet att digitalisera och sprida sina verk under förutsättning att avtal med utsträckt verkan tecknas. Detta behövs för att möta krav på digitalisering och tillgängliggörande av våra kulturskatter så att vi ska kunna ta del av dessa på en plats och tid man själv väljer.
En ny generell avtalslicensbestämmelse ger en möjlighet och anpassning till den snabba utveckling av teknik, marknader och beteenden som kännetecknar digitaliseringen och innebär att parterna får ett större ansvar för att möta de behov av reglering som ställs. Genom förslagen tillgodoses många av de krav som ställs av dem som vill använda kulturen i sin verksamhet, samtidigt som upphovsmännen får inflytande och en rimlig ersättning. Det är en elegant lösning på ett svårt problem som medför att alla kulturvänner kan fortsätta arbeta för att kultur skapas och kommer samhället tillgodo.
C-Stefan Ahlenius
Bildkonstnär och Ordförande i Bildkonst Upphovsrätt i Sverige, BUS
Kontroll, unik närvaro, och ägande bör komma till ett slut när ens skapade material presenteras, kommuniceras och distribueras.
Ettor och nollor. Ta bort ”ett” från ditt inlägg så håller jag med. Alltså:
Kontroll, unik närvaro, och ägande bör komma till slut, när ens skapade material presenteras, kommuniceras och distribueras.
Detta till den som skapar. Till den som tar del av kulturen väntar då en framtid av fortsatt mångfald……….och nöjet att få kritisera den efter tycke och smak.
Tack Stefan för ett bra inlägg.
Hur kan en CC-licens ”vara för evigt” när den är en helt frivillig _markering_ och inte har något egentligt juridiskt värde? Du har hela tiden kvar din ”vanliga” upphovsrätt. Har jag fel?
Om man ”markerar” sitt verk under en CC licens så gäller de reglerna. Det kan man sedan inte återta, det finns ingen mekanism för det och det är väl heller inte troligt att man kan t ex ta betalt senare för något man sagt ska vara gratis, det strider mot allmänna rättsprinciper.Man kan alltid efterskänka sin upphovsrätt i de sammanhang man vill i direkt kontakt med en som vill använda verken och det gäller då förstås bara den användningen som efterfrågas.
Uhm. CC-licenser är ju ett licens-avtal som som gäller hur andra får använda ditt verk. Det finns inget hinder mot att man bredvid säljer kopior till de som vill köpa, inte heller finns något som hindrar att man kan göra annorlunda licensavtal med andra parter. Cory Doctorow gör det.
http://craphound.com/makers/download/
Från en CC-licens:
”Waiver — Any of the above conditions can be waived if you get permission from the copyright holder.”
- http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/3.0/
Man kan till exempel säga; ”om du ger mig en del av vinsten får du remixa det här och sälja det”.
Men retoriken om att man inte kan ta tillbaka en CC-licens är ju bara ful, även om det stämmer. Det är lite som att påpeka att man inte kan ta tillbaka en sak som man gett någon i födelsedagspresent och därför hävda att man inte ska ge presenter till varandra.
”Men retoriken om att man inte kan ta tillbaka en CC-licens är ju bara ful, även om det stämmer. Det är lite som att påpeka att man inte kan ta tillbaka en sak som man gett någon i födelsedagspresent och därför hävda att man inte ska ge presenter till varandra.”
Skillnaden är väl att man när man ger bort en födelsedagspresent vanligtvis inte ger bort sin framtida rätt till ersättning för sitt yrkesverksamma arbete.
Creative Commons handlar om att på ett tydligt sätt tala om för användaren vad denna kan göra med materialet. Det är t ex möjligt att tillåta användning i ickekommersiella sammanhang men ta betalt för annan användning så jag förstår inte riktigt vad Ahlenius menar när han skriver att upphovsmän till CC-märkta verk ställs helt utan ersättning. Den ideella rätten finns dessutom kvar, upphovsmannen kan alltid motsätta sig en specifik användning av dennes material i linje med upphovsrättslagen. Citat från http://www.creativecommons.se/faq: ”Alla Creative Commons licenser (med undantag för Kanada) lämnar den ideella rätten oförändrad. Detta innebär att den ursprunglige upphovsmannen har möjlighetatt vidta åtgärder mot bearbetningar som kränker den ideella rätt som skyddar mot nedsättande behandling.”
En annan fråga är hur avtalslicenser fungerar internationellt, går material under avtalslicens att använda även utanför Sverige?
”Skillnaden är väl att man när man ger bort en födelsedagspresent vanligtvis inte ger bort sin framtida rätt till ersättning för sitt yrkesverksamma arbete.”
Äh, va? Vad är din poäng? Om man ger bort en födelsedagspresent så kan man ju inte sälja den vidare heller? Man får ju göra nya saker. Att släppa ett verk under CC-licens sätter inte automatiskt en CC-licens på alla framtida verk man gör.
Eller menar du på allvar att man ska ha lagstadgad rätt att göra ett enda verk, jobba på sin höjd två år, och sedan leva gott på avkastningen resten av livet? Ursäkta om jag lägger ord i din mun, men det är ju detta det du antyder skulle innebära.
Ja, David, du lägger ord i min mun. Det menar jag förstås inte. Det var inte det jag skrev. Och det är inte heller det som diskuteras här.
Jag menade att din jämförelse haltar. Att ge bort sina rättigheter påverkar direkt ens möjlighet till inkomst. Att ge bort en present påverkar inte ens inkomst överhuvudtaget.
Jag tycker att det finns en skillnad. Att du och andra upphovsrättskritiker inte gör det är anledningen till att den här diskussionen överhuvudtaget förs.
Menar du på allvar att en present inte kräver en investering eller arbete? Är det så att du bara ger bort gamla prylar som du själv tröttnat på?
Och varför hävdar du hela tiden att CC-licens innebär att man ger bort sin möjlighet till inkomst? Jag säger det igen, för du glömde uppenbarligen att läsa det stycket; att släppa ett verk under CC-licens sätter inte automatiskt en CC-licens på alla framtida verk man gör.
”Jag tycker att det finns en skillnad.Att du och andra upphovsrättskritiker inte gör det är anledningen till att den här diskussionen överhuvudtaget förs.”
Och ja, olika uppfattningar är i regel en grundförutsättning för att diskussioner ska uppstå…
Både David och Johan betonar användning och användare och enligt min mening är det problemet att en CC-licens väldigt mycket handlar om hur andra får använda verk och inte så mycket om skaparna. Det kan te sig lite obalanserat som en social konstruktion i samhället. CC-licenser kan säkert fungera bra i vissa sammanhang och inom vissa områden som t.ex. inom universitetsvärlden där de primära intäkterna främst rör sig om forskningspengar och där antalet publicerade artiklar spelar in. Kanske kan det även för en solitär kreatör emellanåt fungera men så fort vi pratar om bredare användning eller tillgängliggörande så tror jag att avtalslicenser är att föredra.
För att försöka förklara vad jag menar med att upphovsmän till CC-licenser ställs helt utan ersättning och fortsatt inflytande över hur deras verk används så syftar jag på att det inte finns ngn mekanism som följer upp att licensen efterlevs vare sig beträffande den ekonomiska eller ideella rätten. Detta jämfört med licenser som ges ut av företrädande organisation, en CC-licens blir lite av en ensamseglare på ett stort hav.
Pratar man ett specificerat användningsområde som t.ex. arkiv och bibliotek som vill tillgängliggöra en mängd verk inom olika upphovsområden kan jag inte se annat än att CC-licenser försvårar tillgängliggörandet genom att olika individuella villkor ges. Där behövs enkla och generella tillstånd som behandlar materialet likvärdigt och på ett praktiskt sätt.
Till frågan hur avtalslicenser fungerar internationellt, om vi tänker oss en framtid i Europa där merparten av alla länder inför avtalslicenslösningar rörande t.ex. biblioteksmaterial så blir det enkelt eftersom samma villkor då råder. Så ser det redan ut nu som modell i norden, en modell som faktiskt allt mer förs fram av fler i EU som en tänkbar lösning i framförallt tillgängliggörandet av kulturarvet.
Att ge bort en present påverkar vanligtvis inte f-r-a-m-t-i-d-a inkomst. Att ge bort sina rättigheter gör det. Det är skillnaden.
Jag har inte heller påstått att det skulle gälla alla framtida verk. Bara att konsekvensen av att ge bort rättigheterna för ett verk inte alls är jämförbara med konsekvenserna av att ge bort en present.
Därför tycker jag att det är värt en tanke eller två innan man gör det.
Guh. Att debattera med folk på den här bloggen känns ibland som att debattera med en grammofonskiva…
Jag orkar inte riktigt med, så jag länkar till tidigare kommentarer som är releventa istället.
http://www.kulturskaparna.com/blogg/kulturskapare-i-offentlighetens-ljus/#comment-32
http://www.kulturskaparna.com/blogg/kulturskapare-i-offentlighetens-ljus/#comment-44
”För att försöka förklara vad jag menar med att upphovsmän till CC-licenser ställs helt utan ersättning och fortsatt inflytande över hur deras verk används så syftar jag på att det inte finns ngn mekanism som följer upp att licensen efterlevs vare sig beträffande den ekonomiska eller ideella rätten.”
Och det är här vi kommer in på varför piratpartiet är så viktigt. För det går inte att kontrollera hur ett verk som är ettor och nollor används utan att hänfalla till lagstiftning som nedmonterar demokratin och skapar ett lagstadgat monopol. Jag anser att kulturskapare har rätt till ersättning, men när valet gäller Kultur enligt en gammal paradigm eller demokrati, då är priset alldeles för högt. För ovanlighetens skull finns det inga mellanting…
”Pratar man ett specificerat användningsområde som t.ex. arkiv och bibliotek som vill tillgängliggöra en mängd verk inom olika upphovsområden kan jag inte se annat än att CC-licenser försvårar tillgängliggörandet genom att olika individuella villkor ges. Där behövs enkla och generella tillstånd som behandlar materialet likvärdigt och på ett praktiskt sätt.”
Vilken av CC-licenserna försvårar för arkiv och bibliotek undrar jag då? Ingen av CC-licenserna motsätter sig ju dessa användningsområden. CC-licenser kommer väl med ett årtal? Eller man skulle kunna införa en sådan standard lätt. Jag tycker att piratpartiets idé om fyra års skyddstid är lite väl kort, men sjuttiofem år efter upphovsmannens död är rent bisarr. 25 år eller tills upphovsmannen är död känns mer vettigt. Då har man ett datum på CC-verk, och vet att det är iallafall fritt att använda hur som helst om datumet var för 25 år sedan.
En annan sak. Något jag är nyfiken på är hur avtalslicenser skulle påverka mig direkt? Om man inför avtalslicenser, skulle jag vara tvungen att registrera mina animationsprojekt som jag vill sprida under CC-licens? ( http://www.wreckamovie.com/stickwreck )
mycket intressant, tack
Jag har lite svårt degradera kultur och skapande till som David säger ”ettor och nollor”, det är lite som att säga att en målning bara är färg och duk. Det handlar väl ändå alltid om innehållet det är ju först då en bra teknik eller ett material blir synliggjort. Det kanske handlar mer om min och Davids syn på det egna skapandet?
Men framförallt menar David att det inte går att kontrollera dessa ”ettor och nollor” utan lagstiftning. Så kanske det är och avtalslicenser är ju en lagstadgad möjlighet som är bra. Jag tror att det är viktigt att påminna om att avtalslicenser är lika mycket till för användarna, att tillgängliggöra material i samhället.
Jag går inte in på att bemöta Davids påståenden kring monopol och nedmontering av demokratin, jag vet bara att jag ser upphovsrätten som viktig just för demokratin och att jag företräder en organisation för bildkonstnärer och ingen stor ekonomisk aktör.
David undra också vilken av CC-licenserna som försvårar för arkiv och bibliotek – Ja allihopa? Det finns som jag förstår det sex grundlicenser och det är tillräckligt svårt, för många alternativ. Vi kommer troligen aldrig se en stor kommersiell aktör eller institution att teckna CC-licenser. Det kan möjligtvis fungera på individnivå, där man byter grejer med varandra, men jag har väldigt svårt att tro att det kommer att fungera vid ett stort tillgängliggörande. Där tror jag bara på generella, enkla och framförallt praktiska lösningar.
I sista frågeställningen är lite osäker på vad David menar, gäller det möjligheten att personligen avsäga sig sin rätt till avtalslicens?
Stefan, alltså. Du har inte svarat på en enda av mina frågor. Bara mycket skevt tolkat det jag sagt…
”Degradera”? Nej. Jag specificerar vilket format som min poäng gäller. Vi kan kalla det Digitala och Digitaliserade verk om du föredrar.
Jag är skeptisk till rättvisan i avtalslicenser, men nu hade faktiskt diskussionen gått över till att handla om huruvida det är tekniskt möjligt att kontrollera att sådana efterföljs utan att införa total kontroll av det digitala flödet. Man måste förbjuda kryptering, inför allmän deep packet inspektion, och därmed i praktiken avskaffa saker som meddelarskydd och brevhemlighet. Jisses, att möjligheten att uttrycka sig anonymt är en grundpelare i ett demokratiskt samhälle fick jag till och med lära mig på samhällskunskapen i skolan…
Och jag har sagt det förr och jag säger det igen. Jag är inte emot upphovsrätt. ”Jag anser att kulturskapare har rätt till ersättning, men när valet gäller Kultur enligt en gammal paradigm eller demokrati, då är priset alldeles för högt. För ovanlighetens skull finns det inga mellanting…” Och varför det inte finns några mellanting förklarar jag i ovanstående stycke.
Alla som tror på att CC skulle vara komplicerat kan gå hit: http://creativecommons.org/choose/
”Det finns som jag förstår det sex grundlicenser”
Om du är så osäker på hur CC fungerar som du antyder tycker jag du borde läst på lite mer innan du uttalade dig om det.
”I sista frågeställningen är lite osäker på vad David menar, gäller det möjligheten att personligen avsäga sig sin rätt till avtalslicens?”
Typ. Fast jag vill kalla det rättighet att kunna välja en annan licens. Eller blir jag tvungen att registrera verket för att ha kvar någon rätt över huvud taget?
David; För att försöka förtydliga vad en avtalslicens är så kan en sådan införas inom ett specifikt användningsområde som t.ex. inom bibliotek och arkiv som jag beskriver ovan i mitt blogginlägg. Då gäller en avtalslicens för de verk och de upphovsmän som berörs och tillgängliggörs, det är med andra ord inte hela internet utan en del.
Fortsätter vi att hålla oss till användningsområdet bibliotek och arkiv så finns där material som dels innehåller blandat upphovsrättsligt skyddat material och där ett enskilt verk dessutom kan innehåll flera olika upphovsmän. På sätt och vis upphovsrättsligt komplicerat för ett masstillgängliggörande. Det är där fiffiga med en avtalslicens kommer in eftersom den behandlar allas rättigheter lika. Det blir enkelt för den som vill tillgängliggöra och materialet tillgängliggörs för slutanvändaren och sist och inte minst upphovsmannen får betalt.
Och för att svar på din sista fråga så kan man som upphovsman begära att undantas från avtalslicensen. Det är dock ytterst ovanligt i de avtalslicenser som redan existerar. Jag kan inte heller förstå varför man som upphovsman skulle vara intresserad av det inte heller ser jag CC-licenser som ett alternativ till avtalslicenser. Någon registrering av upphovsrätt har vi dess bättre ännu inte utan den ligger så länge man inte skänker bort den exklusivt kvar hos upphovsmannen vilket är angeläget för att bl.a. minska inlåsning av material.
David: En poäng Stefan har är att det behövs en institution som kan följa upp att CC-kraven följs. När det gäller kommersiell användning är det fullt möjligt utan integritetsproblem. GPL har ju byggt upp en sån institution.
Stefan: Vad säger du om tanken att vi med skattemedel ger ekonomiskt stöd till de som CC-licensierar? Det gör att göra på många sätt. Ett exempel skulle kunna vara att de filmare som avtalar om att släppa verket under en viss CC-licens två år efter premiären får ett högre stöd i filmavtalet.
Micke vk; Jag har väldigt svårt att förstå varför man som upphovsman väljer en CC-licens, för mig är det som att avstå sin upphovsrätt. Jag ser lösningen i att upphovsmän/skaparna snarare stärks i sin upphovsrätt. Att då rikta stöd till de som avstår sin upphovsrätt blir bakvänt eftersom upphovsrätten är en del av kulturstödet i samhället. Det är väl ungefär vad moderaterna förespråkade i sin debattartikel där de försökte klarlägga sin linje om förenklad upphovsrätt.
Att upphovsrätten är en del av kulturpolitiken gäller inte minst de fria kulturskaparna som saknar anställning eller annan löpande ekonomisk trygghet. Där bör man se upphovsrätten i kombination med andra åtgärder som stödjer kulturen, gör man det kan man utveckla kulturpolitiken.
Frågor om tillgänglighet och inlåsning kan man lösa på annat sätt t ex borde man granska monopoliseringen av kulturbranschen vad gäller stora bolags ägande av media, av distributionskanaler och produktionsmöjligheter. Det är också en olycklig trend att allt fler upphovsmän/skapare tvingas avsäga sin upphovsrätt gentemot t.ex. tidningar och förlag. Här är det angeläget att inte en arbetsgivarpresumtion införs i kommande lagstiftning.
Idag dominerar ett fåtal stora bolag väldigt mycket av kulturen och det är detta som är problemet och inte upphovsrätten i sig, dessa bolag kommer aldrig att använda en CC-licens eller avsäga sig intäktsmöjligheter. CC-licensen riktar sig enbart till de små och redan utsatta och blir den brett använd riskerar den bara att försvaga de redan svagas position på kulturmarknaden.
Jag är inte säker på att jag förstår hur du menar. Det problem jag vill komma åt är att det inte är tillåtet för privatpersoner att sprida och remixa material. Att granska monopoliseringen av mediamarknaden hjälper väl knappast med det?
Jag förstår vad du menar med att både ekonomiska stöd och ekonomisk upphovsrätt är en del av kulturpolitiken, men hur den mixen ska se ut borde väl vara möjligt att diskutera? I exemplet med filmavtalet skulle staten alltså ta bort en mindre del av intäkterna pga upphovsrätt, och kompensera det med högre stödnivå.
Eller ta exemplet med Vita Husets hemsida: är det inte rimligt att de foton som betalats med skattemedel också är fria för medborgarna att använda?
Micke vk, För att ta ditt exempel med Vita Husets hemsida och att det bör vara fritt för medborgare att använda.
Ytterst slår exemplet på upphovsmannen, fotografen, även om kunden i det här fallet staten. Jag framhåller också rätten för den enskilda upphovsmannen att få avgöra huruvida men vill bli remixad eller ej oavsett vilken kund man har. Jag har svårt se annat än att remixmöjligheten måste bli mer på individnivå och tror inte på en generell sådan möjlighet.
För att placera ditt exempel i min egen yrkesvärld där jag arbetar som skulptör och ofta med offentlig konst (dvs. utsmyckningar till skolor, sjukhus m.m.) med andra ord en marknad till 90 % skattefinansierad. Skulle det då innebära att jag därför inte skulle ha ngn ekonomisk upphovsrätt för den vidareanvändning som sker av mina verk? Skulle det också vara helt i sin ordning om en medborgare med för helt mig otänkbara åsikter på sin personliga blogg la ut bilder på mina verk?
Då förstår jag mer hur du tänker. Själv tycker jag att rätten för folk att remixa sitt kulturarv via t ex YouTube borde vara just en rättighet, som rätten att spela en låt hur man vill. Vi skiljer oss nog helt enkelt i värderingar där.
För mig låter dina resonemang lite som jag tror du skulle uppfatta det om någon tyckte att Per Gessle skulle ha rätt att stoppa folk från att spela hans låtar på en hemmafest. Vi har rätt att göra narr av honom genm efterapningar hur mycket som helst där, och jag tycker den rätten ska gälla också på nätet. Kanske är det en fråga om hur man ser på nätets roll som gråzon mellan offentligt/privat, men jag är osäker. Jag ser inte riktigt övertrampet i att folk skulle få göra det också på gator och torg.
Fortfarande greppar jag inte riktigt din invändning på det ekonomiska planet mot att medborgarna köper sig rätten att också sprida ett verk. Massor av verksamheter fungerar ju redan så: statens tjänstemän får se sina alster bli en del av ett fritt tillgängligt offentligt samtal. Upphovsrätten är ju dessutom alltid begränsad i tid, så principen finns redan där.
Förstås skulle det lätt kunna bli så att staten använder sin förhandlingsstyrka till att försvaga inkomsterna av upphovsrätten utan att betala mer stöd. Den invändningen kan jag förstå. Men du verkar vara inne på nåt annat!
Du vill alltså kunna hindra folk vars åsikter du inte gillar att publicera bilder på dina konstverk som är uppförda på offentliga platser?
Om ditt behov att kontrollera hur dina verk visas är så enormt stort så får du faktiskt begränsa dig till att ställa ut på privata muséer där man muddrar besökarna efter kameror. Att efterleva de krav du vill ha är tekniskt omöjligt utan att nedmontera demokratin.
Jag tror ni missuppfattar oss när vi säger detta. Det är inte ett värdeargument. Det är en praktisk och teknisk begränsning. Jag säger det igen. Det går inte att kontrollera upphovsrätt på ett sådant sätt utan att nedmontera de allra viktigaste fundamenten i en demokrati. Det är tekniskt omöjligt.
Tycker ni verkligen att upphovsrätten är viktigare än demokrati? Det verkar som det, och det gör mig rent ut sagt illamående.
”Jag har väldigt svårt att förstå varför man som upphovsman väljer en CC-licens, för mig är det som att avstå sin upphovsrätt.”
Det kan också vara ett bra sätt att slå sig in på marknaden, släppa ett alster under CC och visa vad man kan. Star Wreck-killarna gjorde det. Diablo swing orchestra gör det. (Jag hade aldrig köpt deras skiva om de inte släppt den under cc-licens på Jamendo.)
Cory Doctorow släpper nästan alla sina böcker på Internet under CC-format, vilket inte hindrar att de säljer asbra även i dödaträdformat.
Charles Stross släppte sin Roman Accelerando ( http://www.antipope.org/charlie/blog-static/fiction/accelerando/accelerando-intro.html ) gratis på nätet, och är idag ett av de allra största namnen i Science-fictionkretsar.
Sen finns det många som mår bra av att ge bort sina verk. Open Source-rörelsen tillåter ju ett unikt slags samarbete som man kanske inte tänker på. Jag kan ta programmet jag använder som exempel faktiskt, Blender är ett open source-program, vem som helst kan skicka in patchar och förbättringar. Alla som gör det får ju dessutom ta del av alla förbättringar andra skickar in. Och de får dessutom ta del av de alster som görs i Blender och släpps under CC. Blender möjliggör också oberoende projekt som Projekt London, med mera. http://www.projectlondon.net/
När 3d-skrivarna blir mer avancerade och billigare kanske du som skulptör också kunde ta del av en sådan utveckling. Säg att en annan skulptör har byggt ett skärverktyg med riktigt bra ergonomi, och ett specialverktyg som gör det lättare att komma åt för detaljarbete där det annars är knepigt att komma åt? Och att du själv lägger upp dina specialverktyg för alla att använda. Tillsammans har ni gjort ert jobb lättare, vilket är bra för både er och andra.
David; jag tror att vi till viss del talar förbi varandra. Jag vill understryka att jag har en praktisk syn på visst tillgängliggörande som jag försökt förklara. Jag förstår allt mer att för dig handlar det till stor del om möjligheten om att kunna remixa samt som du senast säger ”kunna ge bort saker”. Det är väl helt OK men den möjligheten har väl ändå alltid funnits. Det jag inte önskar är att detta blir standard utan det sker av en fri vilja. Det största problem som jag ser är att upphovsmän till absolut största delen alltid får för dåliga ersättningar och oskäliga villkor.
Jag har praktisk erfarenhet av att upphovsmän/kulturskapare gentemot mediaindustri och uppdragsgivare måste försvara sina rättigheter och att dess framförallt ligger kvar hos upphovsmannen. Det är också verkligen ett demokratiskt perspektiv.
Jag tror också att i vissa begränsade grupperingar, nätverk som du ger exempel kan vara intressant att kunna dela idéer och erfarenheter. Det skiljer sig i stort inte annat än att som jag som konstnär, vilket är praxis, ingår i en ateljéförening där ett utbyte och dialog förs. Det är med andra ord inte hela samhället eller hela internet utan i visst sammanhang.
Både David och Micke talar om att det inte bör eller går att kontroller spridningen. Naturligtvis är det till stora delar svårt att ha koll på det privata nyttjandet och privatkopierandet och det är inte heller intressant enligt min mening. Däremot är det bra att ha sin rätt i de fall det kommer till kännedom att ens verk nyttjas hos t.ex. ngt mindre trevligt politiskt parit eller hos ngt företag som kanske har lite tvivelaktig sysselsättning.
C-Stefan: Jo, fast är det inte ett problem att folks remixer jagas bort från YouTube av mediabolagen?
Jämfört med det känns ju rätten att vägra låta nazister publicera saker futtig – särskilt som de redan har rätten att associera ihop sig med verk ändå på olika sätt (sälja böcker, sätta upp din staty utanför sitt nazistmuseum) och dessutom kan köpa rättigheter via avtalslicens (jmf bråket när rasisterna spelade Öppna Landskap på valmöten).
Micke vk; Det finns alltid flera sidor av myntet men det viktiga framöver är att upphovsrätten försvaras och att den i så stor utsträckning som möjligt ligger kvar hos upphovsmännen och att den inte helt sugs upp av mediebolagen som då ännu mer kan styra och ställa.
Viktigt är att följa upphovsrätts-utredningens delbetänkande där det bl.a. också dessvärre pratas om en möjlig arbetsgivarepresumtion för anställda upphovsmän. Det kan kanske i vissa fall låta OK men troligtvis sprider det sig till frilansande och då är vi där, då har det påverkat hela marknaden. Där måste upphovsmännen stärkas i lagen.